Från Barndomstrauma till Banbrytande förkämpe för Barns Rättigheter: Min Kamp för En Bättre Framtid

Av: Oden Aghapoor

Jag är född i den azerbajdzjanska regionen i Iran. Min hemstad Urmiye ligger precis vid gränsen till Turkiet. Urmiye har nästan en miljon invånare, och cirka 95 % av befolkningen talar azerbajdzjanska. Det finns minoriteter som pratar kurdiska, persiska och syrianska.

Staten och skolorna har försökt i decennier att assimilera minoriteterna till det persiska språket, vilket de delvis har lyckats med. Både religiösa och etniska minoriteters möjligheter har begränsats avsevärt. Att läsa, prata och utbilda sig på andra språk än persiska och arabiska är förbjudet.

Min första skoldag var jag glad och förväntansfull inför att börja skolan. Föreställ er ett barn som alltid har talat azerbajdzjanska och nu börjar skolan. Första skoldagen som ettan i Sverige betyder mycket för barn och för oss alla. Man gör roliga saker, börjar lära känna varandra och har roliga aktiviteter. Så var det inte i mitt hemland (åtminstone inte på min tid). En kraftig kvinna kom in genom dörren.

"Barpa" (res upp er). Alla barn var tvungna att stå still tills läraren sa "Benshin", vilket betyder sätt dig. Hon hade med sig en pinne, en lång bit trä. Med händerna knutna bakom ryggen gick hon runt i klassrummet. Ingen vågade prata.

"Jag heter Kobra, och det är jag som bestämmer här. Ingen får busa eller prata. Alla måste göra sina läxor. Ni som inte klarar det får stryk."

Alla var tysta och rädda. Hon började direkt med det persiska alfabetet och pekade på en skylt som hon hade hängt på väggen.

"A som Ab (vatten)."

Ingen av oss förstod vad hon menade med Ab. Hon pekade på Su, men vi visste inte att Su betyder Ab på persiska. Ingen vågade säga emot. Min pappa hade uppfostrat oss med kärlek och uppmärksammat våra åsikter. Han lyssnade alltid på oss och svarade på våra frågor. Jag räckte upp handen.

"Nej fröken, fel, det är Su."

Alla var tysta. Hon vände sig om och tittade rakt in i mina ögon, och jag blev rädd. Mina knän började skaka. Det tog bara en sekund för henne att ta sig till mig med pinnen höjd.

"Vad säger du?" Hon slog mig. Jag fick stryk av läraren på min första skoldag. Jag gjorde inget annat än att prata azerbajdzjanska i skolan. Jag rymde från skolan på första skoldagen och gömde mig i pappas famn med ansiktet vänt mot honom.

"Nej Reza, du ska inte rymma från skolan. Skolan är viktig. Du ska lära dig nya saker. Skolan är jätterolig."

"Men pappa, jag kan inte persiska. Hon pratar ett helt annat språk än vad jag kan. Hon slog mig för att jag inte kunde persiska. Jag är rädd för henne! Jag vill inte gå till skolan. Jag hatar henne..."

Pappa förstod att situationen var riktigt kritisk. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Pappa pratade hur mycket som helst tills jag somnade i hans famn. Då började han sin uppgift att forma mig. Min pappa var en stark förespråkare för att uppfostra oss till självständiga individer som tänker positivt och handlar positivt. Han trodde på kraften i positivt tänkande och betonade alltid vikten av att göra gott.

"Oavsett vilka hinder du möter, Reza, håll alltid huvudet högt och fortsätt framåt," brukade han säga. "Din styrka ligger i din förmåga att tänka positivt och påverka andra med dina handlingar."

Pappa uppmuntrade oss alltid att ställa frågor, att ifrågasätta och att tänka kritiskt. Han trodde att kunskap och självständighet var nyckeln till att övervinna de begränsningar som samhället försökte lägga på oss. Varje kväll samlades vi runt honom, och han delade med sig av sina visdomar och livserfarenheter. Han lärde oss att se bortom de omedelbara svårigheterna och att sträva efter en bättre framtid.

Jag var tillbaka i skolan dagen efter med tanken att utbilda mig till något och kämpa för minoriteternas rättigheter i Iran. Det var pappa som formade mig. Jag skolkade aldrig, rymde inte från skolan, även om jag fick stryk många gånger. Jag rymde inte, för jag hade lovat pappa att kämpa hårt tills jag nådde mitt mål. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Det tog 17 år. Till slut var jag landets yngsta chefredaktörer någonsin.

Min första ledarartikel som chefredaktör handlade om min första skoldag och barns rättigheter. Min tidning blev den första i Iran som ägnade en hel sida åt barn, Barnkonventionen och deras rättigheter. Jag insåg tidigt att för att kunna påverka och förbättra samhället, behövde vi fokusera på våra barn – de som skulle bli vår framtid. Den här sidan blev en plattform för att utbilda föräldrar, lärare och samhället i stort om vikten av barns rättigheter. Vi diskuterade allt från rätten till utbildning och skydd mot våld till barns rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörda.

Utöver barnens rättigheter, var vår tidning även banbrytande i att engagera sig för kvinnors rättigheter. I en tid när sådana ämnen ofta ansågs tabubelagda, vågade vi ta upp dem och sätta dem på agendan. Vi skrev artiklar om kvinnors rätt till utbildning, arbete och självständighet. Vi lyfte fram modiga kvinnor som kämpade för sina rättigheter och inspirerade andra att följa deras exempel.

En av de mest betydelsefulla ögonblicken i min journalistkarriär var när jag vågade kritisera hederskulturen, en djupt rotad tradition som orsakade så mycket lidande för kvinnor och familjer. Det var inte utan risk – hoten och hatet var påtagliga – men jag visste att det var nödvändigt. Att tala ut mot hederskulturen var ett viktigt steg i kampen för jämställdhet och rättvisa. Jag skrev om de tragedier som följde i dess spår, men också om de små, men betydelsefulla framsteg som gjordes av dem som vågade stå emot.

Det har gått många år sedan dess. I hela mitt liv har jag haft en önskan om att få engagera mig för barn och deras rättigheter, för skolan och för fred oavsett vilket land jag bor i. Jag önskar att min far levde idag så att han kunde se att jag håller fast vid mitt ord. Det var han som skapade och fostrade mig till den jag är idag. Han gick bort för 15 år sedan.

"Kom Reza, jag vill se dig en sista gång innan jag dör. Kom, jag saknar dig, min lilla pojke," var det sista han sa till mig.

Jag försökte åka men kunde inte. Ville bara gråta. Han var min pappa, min förebild och min bästa vän. En som kämpade hela sitt liv för min skull, och jag kunde inte infria hans sista önskan. Han gick bort i cancer och blev bara 62 år gammal.

Jag skulle vilja åka med mina barn dit ner, så att jag kan visa dem var jag föddes och så att de kan få lära sig något annat. Men jag vet inte, när man väl lämnar sitt hem är det svårt att åka tillbaka. Jag saknar min pappa något fruktansvärt mycket. Det gör ont i hela kroppen, i själen och i tankarna. Jag saknar allt med honom, hans röst, hans doft, hans sätt att bete sig, hans kramar – åh, hans kramar, pappas kramar, de där varma och trygga.

Det har gått decennier sedan jag fick stryk av min första lärare. Sedan dess har jag haft som mål att se varje barn som en individ som kan förbättra världen. Idag är jag glad att jag jobbar inom skolan i Sverige. Jag påverkar, gör skillnad, och varje vecka tänder jag ett ljus för min pappa som lyste upp min väg för en bättre värld.